Love Trinity

J kollade på ett avsnitt av Buffy, ett avsnitt där de är på den där klubben de alltid är på, och musiken som spelas är Silverbullits I Love You, och det är en av få klara minnesbilder jag har från den serien, trots att det inte var jättelängesen jag såg den. Det var i och för sig ganska länge sen, sommaren 2012, en förhållandevis sorglös tid i mitt liv. Våren hade jag jobbat med att måla väggar i olika trappuppgångar och kontorslokaler, sen hade jag fått sluta med det, på grund av brist på fler väggar att måla, sas det, jag var orolig att det egentligen var att jag var för dålig, att jag inte höll måttet som målare, men egentligen brydde jag mig inte så mycket, jag blev otroligt lättad när jag fick sluta. Jag låg i sängen på mornarna och tittade på repriser av Stanley cup-matcher, bilden frös ofta, och sen åkte jag och V till New York en vecka i början av juni. När vi kom hem kände jag mig lättad då också, lättad över att ha klarat av resan, och upprymd av hela grejen, alla nya intryck, det var kanske det som gjorde att sommaren kändes sorglös. Vi åkte till Jägarnäs och badade. Jag minns inte vilka, men jag minns att jag stod med badhandduken om mig efteråt och tänkte på att jag skulle åka hem och kolla på Buffy. Jag, Erik och Vladimir åkte till Lorensberga och spelade basket på skolgården. Vi spelade fotboll på Stensveden, jag minns inte vilka. Jag, Linus, Johannes och Joel tittade på någon match i fotbolls-em hemma hos Johannes. Det var vi som blivit kvar i Ludvika. Fast Joel hade i och för sig varit i Kina ett halvår eller så, det kan ju inte direkt sägas vara "blivit kvar". Men han var väl tillbaka. På midsommar kom Jonas upp från sthlm tillsammans med hans nya vänner från KTH, och det var sagt att vi skulle ha en så att säga en tvekamp nere på Stensveden. Tvekampen bestod av matcher i fotboll och brännboll. Jag tyckte genast mycket illa om Stockholmsgänget. De utklassade oss i både fotbollen och framförallt brännbollen. Det kändes inte som att vi, Jonas två olika kompisgäng, bondade på något sätt. Det var en sak att de utklassade oss, det hade man kunnat ta, men det var något oskönt i sättet de behandlade oss på. De hälsade på oss, presenterade sig, men när vi började spela var det som att de inte riktigt uppfattade vår existens. De skrattade och pratade bara med varandra, lät den egna jargongen frodas inom gruppen, och med Jonas då, samtidigt som de utklassade oss. Det var egentligen bara en av dem som var duktig på sport. De andra kanske var halvbra eller dåliga. Vi i vårt gäng var också halvbra till dåliga, förutom Linus som var duktig. Efter spelen var jag på dåligt humör och ville gå hem, men vi skulle åka hem till Jonas i Sörvik och fortsätta kvällen där. Vi spelade kubb, och där blev vi säkert också utklassade. Jag tror Erik var med, vilket kan sägas vara unikt, han var aldrig med på nåt annars. Några i stockholmsgänget satte sig i soffan och blev kvar där resten av kvällen. En av dem kom då och då ut på verandan eller i trädgården där vi andra befann oss och klagade på att det festades för dåligt, eller rättare sagt att det söps för dåligt. Jag tyckte det var dålig stil av honom att säga det, för han sa det ju om oss, inför oss, men utan att säga det till oss, eller han kanske rent av sa det till oss också. Personer som han inte kände. Jag tog det också personligt eftersom jag var straight edge och drack minst av alla. Han som var duktig på sport var den enda som gjorde ansats att prata med oss andra, men även med honom fanns det något som gjorde att man inte riktigt kunde mötas någonstans. Jag kanske minns det här fel, han kanske egentligen var supertrevlig.

Efter midsommar var det Peace and Love. Jag åkte dit med Jonas och Magnus. Linus var också med någon av dagarna. Kanske också Emil. Och Erik? Fast honom gick jag inte med, vi bara sågs kort under en spelning med Clutch. V var också där, han tältade med sina gbg-kompisar. Jag minns inte en enda spelning jag var på. Soundtrack of Our Lives, de hade väl sin avskedsturné det året. Turbonegro spelade på en av scenerna inne i stadsområdet. Det var två områden man hela tiden gick mellan, det i centrum och det ute vid folkparken, där de största scenerna var. Man gick fram och tillbaka, och på vägen mellan köpte man pommes eller smålandsrullar eller, någon enstaka gång, glass med friterad banan, en enorm efterrätt jag inte hade ätit sen jag var kanske tolv och vi firade min mormors födelsedag på Silver Dollar. Det enda klara minnet jag har är att jag och V en kväll lämnade festivalområdet för att gå och titta på Italien-Tyskland på Engelska puben och att jag drack en iskall red bull.

Jag tog långa promenader på Högberget på kvällarna och lyssnade på Life Without Buildings och olika Kevin Smith-poddar, eller egentligen bara den han hade med Jason Mewes. Jag kollade på Kommissarie Lewis och Inspector Morse och Morden i Midsomer med mina föräldrar. Jag var som väl framgår, oerhört ensam. Jag träffade ingen av mina vänner från estet, de få jag hade fått, det var som att det var ett hastigt öppnat och lika hastigt stängt kapitel i mitt liv. Jag hade sökt musiklärarprogrammet i Göteborg men när jag fick mejl om inträdesprovet och vad som förväntades av en där insåg jag att jag inte skulle klara det, jag kunde knappt läsa noter, jag kunde knappt spela gitarr om jag ska vara ärlig, så jag strök det valet och kom istället in på mitt andraval, svenska. Det fanns inte en cell i min kropp som ville bli lärare, men jag tänkte att det fick lösa sig, jag kunde kanske övertala dem med tiden, cellerna. Jag hoppades få en studentlägenhet med kök i Högsbo, men det fick jag inte, istället fick jag en mindre lägenhet med minimal kokvrå i Guldheden, förvisso ett mer centralt men väldigt tomt område. Jag såg ändå framemot att få komma tillbaka till Gbg, starta om livet där, en ny chans etc etc. 

Kvällen innan jag skulle flytta tog jag en sista promenad på Högberget. Vid Skogsplan träffade jag Vladimir. Vi berättade om våra respektive planer inför hösten och önskade varandra lycka till. Sen dess har jag bara sett honom i olika tv-reklamer och en gång på instagram, när han hade varit förband, eller för-underhållning antar jag snarare, till Markus Krunegård. På vägen hem träffade jag en man som var "lite speciell" och på något sätt var involverad i den lokala fritidsgården. Vi hade spelat där några gånger med vårt band, och jag vet inte om det var därifrån han kände igen mig, eller om det bara var att han var "lite speciell" kunde börja prata med vem som helst när andan föll in, men i vilket fall hälsade han på mig som om jag var en kär gammal vän och inledde en konversation. Jag berättade att jag skulle flytta och börja plugga till lärare och han började prata länge och väl om en bok som han ansåg var ett portalverk inom pedagogiken, men som tydligen inte användes alls på lärarutbildningarna. Vad dåligt, sa jag. Ja, det är riktigt dåligt, sa han och kollade allvarligt på mig. Sen pratade han om farorna med att lyssna på musik i hörlurar. Jag har inte så hög volym, sa jag lite ursäktande. Det är inte volymen som är problemet, sa han, det är att man går runt med dem på sig hela tiden. Ja, jo, sa jag. Sen önskade han mig lycka till och cyklade vidare. Och jag gick hem och nästa dag flyttade jag tillbaka till Göteborg.

And in its eyes you can see

The past is a grotesque animal indeed... jag föll ned i ett rabbit hole när jag gick in på en av mina gamla bloggar och var plötsligt fast i de mycket mörka åren 2010-2011. Vilken fruktansvärd tid. Jag hade tagit studenten och bodde hemma och hade inget jobb. Jag hade dock lyckats ta körkort den sommaren, så två eller tre gånger i veckan var jag tvungen att ta bilen och hjälpa min mormor att handla på Hemköp. Där träffade vi alltid någon gammal lärare, någon gammal lärare till mig alltså, inte någon av mormors gamla lärare, det hade varit sjukt, eller någon bekant till mina föräldrar, som i och för sig ofta också var enav mina gamla lärare, och det var alltid lika jobbigt att möta dem inne på en mataffär en tisdagförmiddag, så det verkligen framgick med all önskvärd tydlighet att jag 1) inte hade lyckats ta mig därifrån och börjat plugga som alla vettiga gjorde efter gymnasiet och 2) att jag inte hade något jobb, som alla vettiga människor som inte lämnat stan för att plugga hade. Jag sökte tre jobb. Eller, ett av jobben sökte jag två gånger, det var på en el-firma där man kunde jobba på någon verkstad där man hade för mig oklara arbetsuppgifter, men jag hade fått veta att de tog emot så att säga okvalificerat folk, däribland någon jag hade gått i samma klass som, någon som mina föräldrar kände, osv osv, så jag fick lov att ringa dit och fråga om jag kunde få jobba där, och chefen, som hade tagit emot mitt samtal, sa att det inte fanns något just nu men att han kunde ta mina uppgifter om det skulle dyka upp något framöver. Det andra jobbet jag sökte var på en butik som sålde kontorsmateriel, jag fick så klart inte det jobbet heller. 

Eftersom jag inte fick något jobb fick jag ta till plan B och börja studera. Jag kom in som reserv på religionsvetenskap på Högskolan Dalarna, och det först ett par dagar efter att kursen hade startat. Jag var inte speciellt sugen på det, men eftersom jag inte hade så många andra alternativ fick jag sätta mig på bussen upp till Falun och gå på en föreläsning. Det var kanske fyra personer totalt i klassen, men jag minns bara två. En social tjej i min ålder som hade någon sorts brun blazer och utsvängda byxor, och en lite äldre kvinna från Balkan. På rasten tog de med mig ut till rökrutan. Den sociala tjejen i blazer var aktiv i studentkåren (tydligen fanns det en sån på högskolan dalarna) och pratade om hur bakis hon var efter festen kvällen innan. Hon hade överlag en stark aura av att komma bakfull till föreläsningar, men att det inte var något som orsakade henne några problem med studierna, för hon hade också en intelligent aura. Kvinnan från Balkan tittade på mig och sa "Du säger inte mycket, du", det är det enda jag minns av henne. Jag hade mycket riktigt stått helt tyst och undrat hur fan jag hamnade här. Kanske inte just pga rökrutan i sig, på estet hade jag väl stått i rökrutan åtskilliga gånger utan att röka, i alla fall när jag till slut började försöka få vänner där. Men att jag stod i just den här rökrutan med de här två tjejerna jag träffat för första gången någonsin fem minuter tidigare. Läraren vi hade såg ut som Bob Saget och var mycket sympatisk och höll en intressant föreläsning. När den var slut fick jag gå till biblioteket för att leta upp kurslitteraturen (som jag hade beställt men inte hunnit få eftersom jag kommit in på kursen dagen innan). Jag började läsa, och en timme senare hade jag tagit mig igenom kanske 10 sidor och insåg att det här inte skulle gå. Jag gick därifrån. På bussen hem var den enda lediga platsen bredvid tjejen jag varit kär i hela gymnasiet. Jag hade hållit mig helt och hållet från att nätstalka henne tills en lördag i början av tredje året då jag till slut vek ned mig och gick in på hennes bilddagbok. Där fick jag se dels att hon hade pojkvän, dels att hon var något slags gycklare. Det var både lätt och svårt att komma över det, jag minns att jag lyssnade om och om igen på Keep Fishing av Weezer den helgen. Dagen efter jag suttit bredvid henne på bussen hem från Falun skrev jag ett mejl till den sympatiske läraren i religionsvetenskap och berättade att jag måste hoppa av kursen. Han skickade ett mycket trevligt och trösterikt svar, mycket mer än vad han hade behövt. Han skrev att det är viktigt att man testar sig fram tills man hittar det som passar en, och att han hoppades att jag en dag skulle hitta något som passade mig. Det vet jag inte om jag någonsin gjorde.

Leave Society

Första gången jag hörde talas om Tao Lin var på tumblr där jag läste en blogg skriven av en kille från Kanada som var i min ålder, detta måste varit runt 2010-2011, the dark years. Den här killen hade ett distansförhållande med en tjej och han skrev mycket ingående om deras relation, väldigt många privata detaljer, saker de hade bråkat om och att hon hade varit otrogen och andra problem de hade. Jag minns det som att han skrev om detta med en något passivt aggressiv ton. Jag vet inte. På sin Formspring svarade han på frågor och de flesta handlade om hans flickvän. Någon bad honom att lägga upp en bild på henne vilket han gjorde. Sen skrev någon annan att hon inte var speciellt snygg, flickvännen, som respons på bilden han lagt upp. Då svarade han ”she’s not very photogenic”. Bilden han hade lagt upp på sin flickvän var inte den mest smickrande, och jag vet inte vad som var ett större asshole move: att posta en ”ful” bild på sin tjej på Formspring eller skriva att ens tjej inte är så ”photogenic” som svar när någon sagt att hon var ful. Förmodligen var det kombinationen av de två sakerna som var det stora AH-movet. Efter ett tag framgick det i alla fall att han och hans tjej hade gjort slut, vilket inte kom som en överraskning för någon. Han fortsatte skriva detaljerade blogginlägg om henne som blev ännu mer passivt aggressiva i tonen nu när förhållandet var över, men de fick också en depressiv kvalitet som gjorde att jag kunde relatera till dem. Han verkade vara ganska ensam, inte ha speciellt många kompisar eller något kärleksliv att prata om. Precis som det var för mig då. Jag hade tagit stundenten och satt antingen på mitt rum hemma hos mina föräldrar eller på mitt studentrum i Göteborg och läste. I vilket fall kände jag mig otroligt ensam, och det verkade killen i Kanada också göra. I ett inlägg skrev han om att han hade åkt bil till Toronto och gått på en spelning ensam, och efteråt hade han ”suttit i en soffa” på klubben han var på, och i soffan hade han börjat prata med en tjej och sen hade de börjat hångla och tjejen hade bjudit honom på gräs. Då blev jag lite sur, eller avundsjuk är väl det sanna ordet, för själv hade jag bilat ensam till Kopparberg för att se Soundtrack of Our Lives på folkets hus, de spelade på folkets hus i Bångbro av alla ställen. Jag åkte dit ensam, satt ensam i en matsal före spelningen och tjuvlyssnade på ljudteknikerna som satt vid bordet intill, de pratade om vad de skulle göra nästa dag (”Sen måste jag mixa en låt”), sen stod jag längst fram på konserten och sen åkte jag hem, ensam. Det var inte en kväll att skriva hem om, eller skriva ett blogginlägg om heller för den delen. Den kanadensiska tumblr-killen skrev också väldigt mycket om sin relation till Tao Lin. Han skrev om hur mycket han älskade Tao Lin, och om hur han hade tagit kontakt med Tao på Facebook och att de hade börjat chatta med varandra på regelbunden basis, och hur viktig Tao Lin var för honom. Han postade screenshots på deras messenger loggar. Jag minns tyvärr inte så mycket mer av vad han skrev om Tao Lin.

Feeling This

Har ni också tänkt mycket på albumet "Neighborhoods" av blink-182 den senaste tiden? Jaså, inte? Det har jag. Och varför har jag gjort det? Jag tycker det är en underskattad skiva, men kanske med rätta, om man nu kan tycka att något är underskattat "med rätta". Om man nu ens kan säga att den är underskattad; söker man på typ Reddit kommer det väl nya trådar varje dag där folk tycker att den är underskattad.

Men det är något med denna skiva från 2011 jag inte kan sluta tänka på, både själva musiken och eran den utgjorde i bandets karriär (jag tänkte skriva "eran" inom citationstecken men insåg att jag redan använt mig av det två gånger tidigare i den här hittills mycket korta text och bestämde mig försöka att inte låta så osäker hela tiden, men nu skrev jag istället hela den här parentesen och gjorde det bara värre), och det blir särskilt tydligt när det ställs i kontrast med deras nuvarande era, den som inleddes någon gång vid den här tiden förra året när de tillkännagav att Tom DeLonge var tillbaka i bandet, och att den klassiska line upen därmed återförenades (alltid dessa "klassiska line ups"), och som kulminerade idag när denna klassiska line ups nya skiva One More Time släpps.

Neighborhoods var ju också resultatet av en återförening, en comeback efter ett vagt uppehåll. Jag har redan glömt alla turer trots alla timmar jag ägnat åt att läsa om blink-lore på wikipedia, så jag minns inte om de någonsin officiellt la ner efter det självbetitlade albumet från 2003 (vars stora hit, I Miss You, jag såg musikvideon till på MTV i mellanstadiet och tänkte tanken: jaha, nu har de blivit seriösa), men om inte så tog de i alla fall en, som man säger, indefinite hiatus. Det rådde, som man säger, interna stridigheter, och man gick skilda vägar. Mark och Travis bildade +44 (vars hit, When Your Heart Stops Beating, jag såg musikvideon till på MTV i högstadiet och tänkte: där ser man, de är fortfarande seriösa) och Tom startade Angels and Airwaves, ett projekt jag vet ganska mycket om, men absolut ingenting om hur deras musik låter (eller jo, men den kunskapen har jag mest läst mig till). Sedan gick åren och någon gång, 2008?, var Travis med om en hemsk, tragisk flygolycka, en olycka som jag också tänker på mycket, och efter det tog de upp kontakten med varandra igen och återförenade bandet. Jaja, nu ska det här inte bli en wikipedia-artikel, men det jag tänkte komma till var att själva återföreningen, när man läser om och tänker på den såhär 14 år senare, känns så himla lackluster. De annonserade den när de delade ut något pris tillsammans på Grammy awards, vilket väl går an, det var ett annat klimat, man jobbade inte med "teasers" och sånt på sociala medier då. Sen skrevs ett pressmeddelande: 

Hi. We're Blink-182. This past week there've been a lot of questions about the current status of the band, and we wanted you to hear it straight from us. To put it simply, We're back. We mean, really back. Picking up where we left off and then some. In the studio writing and recording a new album. Preparing to tour the world yet again. Friendships reformed. 17 years deep in our legacy. Summer 2009. Thanks and get ready.

Jag blir inte klok på det meddelandet. Ni är er genres största band som ska göra comeback, och hur väljer ni att tillkänna det? Ni skriver: "To put it simply, we're back" ??? "Picking up where we left off and then some"???? And then some?!!!! Hur kunde inte deras PR-team fatta att de måste göra en större grej av det här? Inte avslöja det i bisatser, som om man pratade med en bekant i kön på mataffären? 

Jag vet inte, jag var egentligen aldrig ett fan av Blink när jag var liten, trots att jag väl var i den perfekta åldern för att tillhöra målgruppen. Men jag tyckte de var för snuskiga och äckliga. De sjöng om snuskiga och äckliga saker, de sprang nakna i sina musikvideor. Jag var för pryd för sånt. Jag minns att All the Small Things-videon gick hela tiden på mtv och på Voxpop, och jag tyckte det var lite snuskigt när de rullade runt och hånglade på stranden och när byxorna åkte ned så de visade röven. Mitt band var istället Green Day. De sjöng också om snuskiga saker, ibland, men de var mer subtila, det vill säga när de sjöng om snuskiga saker använde de ord som jag inte förstod, så det gjorde mig ingenting, och deras videos hade inte samma American Pie-estetik som blink 182:s videos, de var mer knasiga och gjorde lite lustiga miner, men oftast stod de bara bredbent och spelade gitarr och såg lite coolt uttråkade ut i miljöer som var typ mentalsjukhus eller så.

Det lama kungörandet om en comeback kom också att spegla av sig i det utlovade albumet som de skulle spela in. De spelade in sina delar separat i olika studios, i olika städer, på olika planeter. De kommunicerade bara genom sina advokater. Inspelningarna drog ut på tiden och till slut fick de ställa in en sommarturné för att göra klart skivan. Allt verkade liksom gå så trögt och vara så glädjelöst. Men det är också en anledning till varför jag gillar Neighborhoods så mycket. För jag tycker alltså det är en bra skiva, kanske rentav min favoritskiva av dem. Den tröga inspelningen och kyliga stämningen mellan medlemmarna brukar anges som skäl till att skivan skulle vara misslyckad, men jag tycker snarare att det bidrar till något fint, bidrar till albumets melankoliska, deppiga karaktär. Det är en seriös skiva, utan minsta antydan till något skämtsamt. Men den är liksom inte seriös och deppig på ett mörkt sätt, på ett emo-vis, vilket kanske den självbetitlade föregångaren var eller hade ambitionerna att vara. Neighborhoods är snarare miserabel. Den är en grå, mulen söndagseftermiddag i november när man inte har något att göra, inget man vill göra, och man tittar ut genom persienner och allt man ser är en stor, tom parkering och några kala träd, lika kala som Tom DeLonges gitarrer, som låter som att de körs genom en sån digital multieffektpedal från märket Boss. Men jag tycker alltså det är bra, det är fint och bra, men framför allt är det ju låtarna som är bra. Ghost on the Dancefloor, Kaleidoscope, Wishing Well, Natives, Snake Charmer, så många fina poplåtar. Och det var väl egentligen allt jag ville säga med det här, vi kan lägga på nu.

Summer of odd-numbered year

I början av juni 2017 tog jag examen, eller jag skulle tagit examen om allt gått som det skulle, om allt hade gått enligt planerna, men det hade det inte gjort, jag hade poäng kvar att ta i några delkurser, från tentor jag skolkat från eller bara inte orkat göra under kursernas gång, ja det är väl samma sak. Jag hade till och med en hel litteraturkurs från andra terminen som jag inte hade deltagit i alls, jag hade fått panik över läslistan till första seminariet och bara släppt allt, inte dykt upp, och sen blev det en dominoeffekt som gjorde att jag struntade i hela kursen. Såna saker gjorde att jag inte kunde ta examen sommaren 2017, men jag var ändå med på den anspråkslösa examenstillställningen som alla andra, där vi gjorde korta presentationer av våra examensarbeten, och sen gick till en park inne i stan och hade picknick, och där det dök upp en alkohol- eller drogpåverkad man som började ställa frågor till oss, vilka vi var, vad vi gjorde där, och det blev eller åtminstone började bli en lite obehaglig stämning för mannen, han var ganska ung, hade en pinne eller gren som han höll på och vifta med medan han ställde sina frågor, men en tjej i klassen hanterade honom väldigt bra, hon liksom pratade med honom på ett vänligt men inte alltför infantiliserande sätt som stillade hans intresse för oss och fick honom att vandra vidare i sommarkvällen, vem vet vart. Picknick tog slut tidigt och det var inte tal om att fortsätta kvällen någon annanstans, på någon bar eller så. Alla bara splittrades och åkte hem till sitt. Jag tog sällskap med två andra till Grönsakstorget där vi gick skilda vägar, jag gick upp till Vasa och sedan till Skanstorget och hela Övre Husargatan bort till Linnéplatsen, och sedan vidare upp förbi Annedalskyrkan och Sahlgrenska till Guldheden. Morgonen efter gick jag upp tidigt eftersom jag skulle hjälpa J att flytta. Det var en lördag. På söndagen tog jag tåget hem till Dalarna där jag skulle börja sommarjobba på sfi på måndagen. Det var mitt första riktiga lärarjobb, fem väldigt lugna veckor där jag bara hade undervisning på förmiddagarna, och på eftermiddagarna satt jag och läste transferrykten på internet och då och då slängde ihop någon powerpointpresentation om adjektiv eller så. Vad de andra lärarna gjorde vet jag inte, det var till att börja med inte många som jobbade på sommaren, vilket väl säger sig självt, men de planerade väl säkert för höstterminen, men eftersom jag bara skulle vara där under sommar-sfi:n hade jag själv ingen sådan planering att sysselsätta mig med. Vid fyra gick jag hem och hemma satte jag mig i sängen på mitt rum och kollade på Twin Peaks: The Return på min laptop uppställd på datorstolen. Ibland umgicks jag med några gamla kompisar från högstadiet, de som bodde kvar eller också var hemma och sommarjobbade, kompisar jag vanligtvis inte brukade hänga med på egen hand utan bara när vi sågs allihopa. Vi gick på Ludvikafesten och satt i öltältet och tittade på Benjamin Ingrosso som spelade med musiker inhyrda från Los Angeles, ett annat L.A., på scenen intill. Vi gick på bio och såg Spider-Man och Wonder Woman. När jag jobbat klart min sista dag gick jag på en lång, väldigt lång promenad runt hela Högberget. Jag hamnade på Coop vid Ludvika gård där det alltid råder en viss pensionärsstämning. Om jag köpte något där minns jag inte. När jag kom hem hörde jag om att den nya bron de höll på att bygga över järnvägen hade rasat och att flera byggarbetare hade skadats.

Jag stannade kvar i L-a större delen av sommaren. En helg kom Slarts på besök. Vi tog en lång, en jättelång promenad runt hela staden, sen på kvällen när vi kom hem åt vi pizza som pappa hade gjort och drack öl och tittade på Old School. Den natten sov jag väldigt dåligt och morgonen efter vaknade jag och kände mig deprimerad och bakfull, trots att vi bara hade delat på två stycken folköl, och eftersom klockan var mycket gick vi mer eller mindre direkt till Silver Dollar, kinarestaurangen som egentligen heter nåt annat nu, men jag orkar inte strössla fler verkliga namn, vi begav oss dit för att äta lunch med våra andra kompisar. Jag fortsatte må piss när vi satt där och åt, jag såg mig omkring och såg folk ur mitt förflutna glida omkring som osaliga andar i den mörka lokalen, fast sittandes vid sina bord. En tjej från mitt sommarjobb 2013. På uteserveringen satt en från högstadiet som vi alla hade varit kompis med, men som ingen verkade verkade se nu, eller inte låtsades se, och det fick mig att känna mig sorgsen. Innan, medan vi stod utanför och väntade in någon, kom L och K, mina klasskompisar från gymnasiet, ut från restaurangen, och jag hälsade mycket kort på dem, eller egentligen bara på K, och han hälsade mycket kort på mig. L såg mig inte först, och när hon väl vände sig om och såg mig var de redan på väg därifrån. Vi hade knappt setts alls efter studenten, och för varje år som gått växte jag mer och mer in i rollen som recluse, någon som försvann och som man aldrig mer såg röken av. Förrän sju år senare, utanför kinarestaurangen Silver Dollar (som inte hette så längre), där jag stod som en levande död bland mina högstadievänner, jag stod som en gengångare på grund av sömnbrist, en sömnbrist som jag hade lagt mig an med ett par år innan och som till och från höll på att göra mig galen. Med den sömnbristen i min kropp såg de mig, L och K, mina två kompisar från gymnasiet, och jag hälsade mycket kort på dem, och när de hunnit flera meter iväg vände sig L hastigt om och såg frågande på mig, och insåg först då att det var jag, att den där gengångaren hade en gång i tiden gått i samma klass som henne och K, och vi hade varit bra kompisar, det var en rolig tid, åtminstone det sista året, och sen tog vi studenten och något år senare försvann jag för gott.

Twenties

Läste några gamla blogginlägg från 2008 och de var inte fullt så dåliga som jag befarade. Dåliga såklart, men inte fullt så dåliga. Jag önskar jag hade lust att blogga mer, att jag kunde komma in i ett flow och få lite självförtroende.

I ett utkast från några månader sedan hade jag påbörjat en "Where are they now?"-inlägg om alla gamla skojare som figurerade i den här bloggen under dess glansdagar. (Lustigt sammanträffande var att Glory Days började spela samtidigt som jag skrev den meningen - de senaste veckorna har jag inte kunnat lyssna på något annat än Bruce). Det rann ut i sanden, antagligen för att det inte fanns så många gamla skojare att skriva om, eller framför allt finns inga läsare som skulle minnas dem tillräckligt bra för att undra vad som hänt med dem. Slarts bor i Stockholm och doktorerar och har en hund. Jonas bor i Stockholm och jobbar på arkitektbyrå och har barn. Erik bor i Linköping och jobbar inom vården. Min pappa har fyllt 70 och har fixat IPTV åt mig. Jon, killen från gymnasiesär som brukade ta sällskap med mig till skolan och bara pratade om tjejer, det enda han pratade om var tjejer, honom såg jag senast på gammelgården sommaren 2016 när jag var där och spelade Pokemon Go. Helt plötsligt stod han där, 10-15 meter ifrån mig på en äng och sa något som jag inte minns, och sedan var han borta lika plötsligt som han dykt upp. Detta är helt sant.

Jag flyttade till gbg och pluggade en termin på medie-och kommunikationsvetarprogrammet. Hur det kom sig minns jag inte, men det gick inte så bra, jag fick ig på alla tentor och alla grupparbeten gick också åt helvete. Jag bodde i en studentkorridor med fyra rum, men det var bara jag och en kille från turkiet som bodde där. Jag såg mest bara till honom när han var i köket och gjorde pommes i ugn som luktade jättemycket ost, kanske hade han något ostpulver på dem. Några gånger hade han sällskap av en kvinna från kanske Skottland eller Irland, som var mycket äldre än han, och de satt och drack vin i köket. En gång råkade jag låsa ute honom en hel natt från korridoren, eller det var väl snarare han själv som lyckades med det konststycket eftersom han glömt sina nycklar på sitt rum, men jag släppte inte in honom eftersom jag låg i sängen, livrädd för vem det var som höll på att ringa på dörren mitt i natten.

Jag hoppade av mkv och flyttade hem igen, det var ett otroligt nederlag. Jag ville stanna kvar i gbg, jag ville inte ge upp hoppet om att kunna få ett nytt liv där, så jag tänkte först börja plugga historia istället, men mamma övertalade mig att flytta hem istället, hon tyckte väl inte jag skulle slösa CSN på någon onödig strökurs. Istället gick jag runt hemma, arbetslös och deprimerad en hel höst. Efter det jobbade jag som målare i några månader, det var jobbigt både fysiskt och psykiskt, men det var väl en nyttig erfarenhet antar jag. Efter sommaren flyttade jag tillbaka till Göteborg och lyckades hålla mig kvar. Ett tag började jag ta antidepp och mådde ganska bra, sedan slutade jag självmant och började nog gradvis må sämre och sämre, och jag började känna ett förakt för den jag hade varit när jag tog medicinen, jag tyckte inte det hade varit jag, det hade varit en falsk, tillgjord person som låtsades ha ett bra liv, och jag ville aldrig mer bli den personen igen, så sedan dess har jag inte velat gå på något antidepp fast jag nog skulle behöva det.

Jag pluggade i flera år, pluggade och pluggade, på ännu en utbildning jag inte ville gå, men här lyckades jag i alla fall ta mig igenom kurserna, till skillnad från mkv, vilket jag väl tog som ett tecken på att jag var på rätt på rätt plats trots allt, eller åtminstone inte helt fel plats. Men jag gillade den verkligen inte, jag ville inte vara där. Våren 2016 var jag så trött på skolan att jag nästan bokade en resa till Portland för att gå på Titus Andronicus och La Sera. Det skulle kostat mig allt jag ägde och jag hade bara haft råd att vara där en eller kanske två kvällar, och det hade ju varit sinnessjukt för en så lång resa. Men jag tyckte på något sätt att mitt deprimerade tillstånd tillät mig att ta ett så vanvettigt beslut, det enda i världen jag ville göra var att se Titus. Det blev inget av den resan, istället sökte jag till en skrivarutbildning och när jag la mina ansökningsprover på posten (av någon anledning skulle man posta dem) minns jag att jag tänkte att om jag kommer in där ska jag hoppa av lärarutbildningen på studs, ingen tvekan om saken. Sen åkte jag och J till London i juni och såg Titus Andronicus där, det är fortfarande den bästa konserten jag varit på. I juli fick jag ett brev att jag kommit in på den där skrivarutbildningen och efter det gick jag i dagar eller kanske veckor med grav beslutsångest. Det kändes inte längre lika givet att hoppa av universitetet, jag skulle ju kunna uppta den utbildningen senare men då skulle jag inte längre ha kvar min studentlägenhet och kanske inte ens ha något csn kvar att ta. Och jag visste nog med mig att om jag inte gick klart utbildningen nu skulle jag nog aldrig orka göra det. Jag gick på introduktionsdagen på skrivarkursen, fick ett halvbra intryck och sedan gick jag inte tillbaka dit något mer, istället återvände jag till GU och gjorde det sista och absolut värsta året där, och det var väl kanske ändå bäst så, men jag hade definitivt kunnat göra roligare saker under mina 20's om jag bara varit lite, lite mer driftig och lite mer social. Vilket jag väl säkert hade varit om jag fortsatt gå på den där antideppen.

Jag tycker det är fegt att låsa sina gamla bloggar. Därför valde jag att, såhär ett decennium senare, låsa upp den här. Men jag tog bort alla gamla inlägg ;)