9A

När jag gick i lågstadiet var min pappa klassföreståndare för en klass på högstadiet, klass 9A. Jag utvecklade en märklig, parasocial relation till den klassen. Jag tittade på deras klassfoto i skolkatalogen och lärde mig allas namn. Nej, inte allas, men några. Och när jag såg dem på skolgården eller i matsalen, så fick jag samma känsla som när man ser en kändis i verkligheten. Pappa pratade ibland om eleverna i klass 9A. En kille som jag inte minns vad han hette, men han satt på första raden, hade glasögon och var tydligen en avlägsen släkting till oss. Detta var hisnande, eftersom jag till skillnad från alla andra barn inte hade några äldre släktingar någorlunda nära min egen ålder att se upp till. Jag hade inga storasyskon, och mina kusiner var 15-20 år äldre än mig och bodde i ett annat land. Därför blev jag ganska uppspelt när det visade sig att jag hade en avlägsen släkting som gick i nian på samma skola som jag. I mitt huvud blev han en hjälte, klassens ledare och huvudperson. Jag såg upp till honom på samma sätt som jag några år senare skulle komma att se upp till Jack i Lost. Det fanns också en annan kille i klassen, en storvuxen kille som stod på översta raden, säkert längst ut, med huvtröja och stora hörlurar kring halsen. Han hette typ Alex men kallades för Sunken, fick jag veta av min far. Han brukade också berätta roliga saker som Sunken brukade säga. Han blev i mitt huvud också en hjälte, men på ett annat sätt. En eftermiddag fick jag följa med pappa genom kapphallen i högstadiet, och då stötte vi på Sunken. Pappa stannade och pratade med honom, skämtade lite, medan jag stod bredvid, likstel och starstruck. Pappa vände sig till mig och frågade, ser du vem det är? Sunken, mumlade jag och rodnade.