Jag har inte varit på fastlandet sedan jag kom tillbaka från Ludvika för tre veckor sedan. Nu är inte Hisingen en särskilt avskild plats, särskilt inte om man bor på gångavstånd till Eriksberg där man kan ta färjan över till Majorna på fem minuter. Men jag ville ändå skriva den första meningen, det kändes som ett bra sätt att inleda det här på, och den ringar ändå in mitt liv bra, för även om jag inte befinner mig på en särskilt avskild plats geografiskt så har jag gjort det mentalt de senaste veckorna. Jag har inte gjort någonting, jag har inte träffat någon, inte pratat med någon (förutom J som jag bor med), inte gått på någon festival i Slottsskogen, inte gått på bio, inte ätit på restaurang, inte varit på Håkan. Jag har definitivt inte jobbat. Vad jag har gjort? Jag har gått upp på morgnarna (?) och tagit en promenad, sen kokat gröt, bryggt kaffe, suttit mig vid datorn med kaffet och spelat Football Manager och lyssnat uteslutande på indie från 00-talet. Jag har dragit ned persiennerna i vardagsrummet så att inte solen ska skina mig i ansiktet, så att jag ska kunna titta på TV, och varje gång jag stått och virat upp de där små snörena som håller uppe persiennerna grips jag så klart av panik, inte en så påtaglig panik men ändå, jag tänker vad håller jag på med, ska jag göra det här egentligen, ska jag stänga in mig och se Malignant (2021) när det är så fint ute, men det ska jag, det gör jag. Men jag går ut också, och trots att klockan är typ åtta på kvällen är det så varmt att man knappt kan tro det, man slänger kompostpåsen i rätt sopnedkast och håller hårt i nyckeln i andra handen så att den inte ska åka ner också, man blir trakasserad av något Gothia Cup-lag från Danmark som glider förbi.
Jag var ute på en kvällspromenad och hade hamnat nere vid Färjenäsparken. Bortom bron dånade musik, det var någon råpunksfestival vid Vädermotet av alla platser. Jag övervägde fortfarande att gå på den dagen efter och se Discharge. När jag hörde dånet drabbades jag av ett gravt begär av en festivalupplevelse. I alla fall, nere vid Färjenäs mötte jag en kvinna som frågade vad det var som lät, om det var nån konsert där borta. Jag svarade att det var en festival, en festival med massa band som spelade råpunk. Jag visste inte om "råpunk" var den korrekta beskrivningen, eller rättare sagt, jag var medveten om att det kanske inte var det paraplybegreppet jag använde det som. Men jag misstänkte också att det inte spelade någon större roll att terminologin inte blev helt riktig för den här kvinnan var knappast mer insatt i scenen än jag. I så fall skulle hon ju redan befinna sig på festivalområdet och inte valsa runt nere i Färjenäs med en påse lösgodis i ena handen. Hon var kanske fem år äldre än mig och var social, eller snarare pratsam, på ett avspänt sätt som jag inte är van vid att folk är med mig. Som jag anat förstod hon inte riktigt vad jag menade med råpunk. Hon undrade om det var hårdare än Hammerfall. Eller Iron Maiden, jag minns inte. Hon sa i alla fall något om att hon varit på en annan festival där något av de banden spelade. Hon undrade om jag trodde hon skulle uppskatta banden på festivalen och jag sa att hon nog inte skulle göra det. Dessutom var det ganska långt till festivalområdet. Man är också tvungen att gå antingen genom ett fabriksområde eller längs motorvägen för att komma dit. Ärligt talat förstod jag inte hur de kunde välja en så pass svåråtkomlig plats för en festival, närmaste hållplats måste vara vårväderstorget och därifrån är det nog en halvtimmes promenad. Men det var trots allt en råpunksfestival och människorna som går på sånt kanske är såna som fortfarande campar på festival. Kvinnan som jag pratade med var definitivt ingen sån människa och därför sa jag att det nog inte skulle vara värt för henne att gå dit. Hon undrade vad annat som fanns att göra i området. Jag var seg på att svara, för jag kunde inte riktigt komma på vad som fanns att göra överhuvudtaget. Så småningom skiljdes vi i alla fall åt, utan att vårt samtal riktigt hade avrundats, det kändes som att hon skulle kunnat prata på hur länge som helst, men kanske gick det mer och mer upp för henne att jag inte var ett speciellt bra bollplank. "Råpunk, alltså?" sa hon och vi gick våra separata vägar, så att säga.
