Jag tänkte på i somras när jag och min vän V bokade en billig replokal ute på Hisingen. Jag skriver "ute på Hisingen", men om man har läst inlägget innan detta vet man, kanske, om att jag ju faktiskt bor på Hisingen, så när jag skriver "ute på Hisingen" är det ju att dölja sanningen en aning, och varför skulle jag inte göra det? Självklart vill jag förneka det bistra faktumet att jag bor här. Jag hatar Hisingen. Men i alla fall. Vi hyrde en billig lokal i en eller två timmar, en och en halv kanske. Det var en rätt sunkig lokal och utrustningen var inget att hänga i granen, men så kostnaden var typ 150 kr/timmen så det var väl enligt förväntningarna. Gitarren som fanns var en washburn som var nedstämd till typ C#. Mikrofonen stank av cigarettrök och eftersom det tydligen var jag som skulle sjunga fick jag täcka över den med min jacka.
Vi gjorde detta mer eller mindre på impuls så vi hade inte förberett några låtar vi kunde spela. Vi fick försöka komma på det på studs. Jag fick hitta ackord och låttexter på telefonen, vilket blev ett problem eftersom det var svårt att se texterna på den lilla skärmen, plus att skärmen slocknade efter en halv vers. Jag orkade inte gå in och stänga av skärmsläckaren. Vi körde i alla fall when you were young av the killers. Jag fastande aldrig för den låten när den kom, jag tror jag tänkte att den inte var så bra som man lätt kan tro när man hör den första gången. Jag tror jag tänkte att visst, det känns som man blir golvad av det där introt, vilken jävla melodi och så vidare, vilken jävla sång. Man upplever det som en total knock, men om man lyssnar igen, och verkligen lyssnar ordentligt, skulle man förstå att det bara var style and no substance, eller vad filmrecensenter på reddit skriver. Så jag lyssnade aldrig på den något mer.
Nu är jag inte större än att kunna erkänna att jag nog hade fel, men det är en annan historia. Även om jag aldrig aktivt lyssnade på låten så hörde man den ju miljoner gånger under gymnasietiden, och den där första textraden är ju ingraverad i ens dna. "Is it there in your heartache?" Så har jag alltid tänkt att den gode Brandon Flowers sjunger. Vad som kommer efter har jag aldrig haft en aning om, något om en beautiful morning. Men nu när jag och V skulle spela låten i den där sunkiga replokalen fick jag ju lov att googla texten och då visade sig att han sjunger "you sit there in your heartache". Jag blev lite besviken, för ska jag vara ärlig tyckte jag att min felhörning är bättre. Eller hur? Det väcker liksom ens intresse när det börjar med en sån lite vag fråga. Sen är jag inget fan av när han sjunger "watch it now, here he comes" alldeles innan refrängen, det låter liksom för hurtigt. Men jag tycker andra versen är mycket fin: "Can we climb this mountain? I don't know".
Det om det. Jag har som det förmodligen framkommit av det här dravlet aldrig gillat The Killers, men i somras började lyssna på deras näst senaste skiva och den var ju otrolig? Imploding the Mirage. Sen har de ju släppt ytterligare en i år som jag inte lyssnat in mig på lika ordentligt, men jag tyckte mycket om den också. Det är det jag har gjort för det mesta det här året: suttit vid datorn och lyssnat på musik. Det är det jag gör just nu. Jag lyssnar på Death's Dynamic Shrouds nya skiva Darklife och skriver det här. Jag fortsätter skriva för jag vet inte vad jag ska göra annars, och jag vill inte sluta lyssna på musik. Jag har lyssnat på Young Jesus nya skiva tre eller fyra gånger, jag är besviken på att den är så kort. Men det är också något sympatiskt med korta skivor.
