Esbjörn Fleury

Första gången jag på riktigt insåg hur meningslöst mitt liv var, var i lågstadiet när min kompis Per berättade att han hade dubbla uppsättningar av Esbjörn Fleurys autograf, och att han kunde fråga sin pappa om han kunde ge en av autograferna till mig. 

Vem Esbjörn Fleury var? En hockeymålvakt som hade spelat i Leksands IF på 90-talet och innan det Brynäs IF. Jag höll förvisso på Brynäs men hade så klart ingen relation till Esbjörn Fleury, han var där långt långt före min tid. Trots detta hade jag, när min kompis Per tog upp det här med autografen, ett hum om hans existens, och hur det kommer sig vet jag inte. Kanske för att han kom från vår stad och att jag sett hans namn flimra förbi i lokaltidningen. Och kanske för att jag hade en sjuklig besatthet av hockeymålvakter. Ja ja, jag blev i alla fall där och då varse om hur meningslöst mitt liv var. Jag gick hem från skolan den dagen med vetskapen om att det enda jag hade att se framemot i livet var möjligheten att få Esbjörn Fleurys autograf. Esbjörn Fleury! Det var liksom inte Johan Hedberg, "The Moose", den gamle lekandsmålvakten som nu var i Pittsburgh Penguins eller San Jose Sharks eller om det var Vancouver Canucks. Inte min idol Johan Holmqvist som kämpade på i nåt farmarlag i AHL. Nej, det var Esbjörn Fleurys autograf min kompis hade dubbla uppsättningar av och som jag alltså KANSKE kunde få en av. Jag skakade på huvudet åt tanken på att Per skulle gå hem och fråga sin pappa om han fick ge en av autograferna till mig. Att det skulle låta som om det var något jag hade bett om. Att jag hade legat på honom om att han skulle ge mig sin ena Esbjörn Fleury-autograf. Men samtidigt var det väl inte som att han, Pers pappa, skulle bli nervig, börja svettas om händerna och staka sig, säga nej nu, Esbjörn Fleurys autograf kan du inte ge bort bara sådär. Ja, jag vet att vi har två stycken, förvisso förvisso, men det är dyrbar, eftertraktad memorabilia vi talar om. Och att han sen skulle ringa mina föräldrar och säga att Per har sagt att er son har legat på och fiskat efter Esbjörn Fleurys autograf, och det tycker Per är lite obehagligt, han måste förstå att Per inte bara kan ge bort något sånt dyrbart till vem som helst helt gratis. Och de skulle komma in på mitt rum med allvarliga miner och sätta sig ned på sängkanten och ta ett allvarligt snack med mig, vi har hört att du håller på och tjatar på Per att han ska ge dig sin Esbjörn Fleurys autograf, det kan du inte göra förstår du väl. Vi vet att han har dubbla uppsättningar, men det spelar ingen roll, det är ändå hans och de är värdefulla för honom. Ja, jag vet inte vart jag ville komma med det här. Jag fick som tur var aldrig den där autografen, men på nåt sätt var skadan redan skedd när den kom på tal: jag förstod där och då hur meningslöst mitt liv var och att det nog aldrig skulle bli någon ändring på den saken.