The past is a grotesque animal indeed... jag föll ned i ett rabbit hole när jag gick in på en av mina gamla bloggar och var plötsligt fast i de mycket mörka åren 2010-2011. Vilken fruktansvärd tid. Jag hade tagit studenten och bodde hemma och hade inget jobb. Jag hade dock lyckats ta körkort den sommaren, så två eller tre gånger i veckan var jag tvungen att ta bilen och hjälpa min mormor att handla på Hemköp. Där träffade vi alltid någon gammal lärare, någon gammal lärare till mig alltså, inte någon av mormors gamla lärare, det hade varit sjukt, eller någon bekant till mina föräldrar, som i och för sig ofta också var enav mina gamla lärare, och det var alltid lika jobbigt att möta dem inne på en mataffär en tisdagförmiddag, så det verkligen framgick med all önskvärd tydlighet att jag 1) inte hade lyckats ta mig därifrån och börjat plugga som alla vettiga gjorde efter gymnasiet och 2) att jag inte hade något jobb, som alla vettiga människor som inte lämnat stan för att plugga hade. Jag sökte tre jobb. Eller, ett av jobben sökte jag två gånger, det var på en el-firma där man kunde jobba på någon verkstad där man hade för mig oklara arbetsuppgifter, men jag hade fått veta att de tog emot så att säga okvalificerat folk, däribland någon jag hade gått i samma klass som, någon som mina föräldrar kände, osv osv, så jag fick lov att ringa dit och fråga om jag kunde få jobba där, och chefen, som hade tagit emot mitt samtal, sa att det inte fanns något just nu men att han kunde ta mina uppgifter om det skulle dyka upp något framöver. Det andra jobbet jag sökte var på en butik som sålde kontorsmateriel, jag fick så klart inte det jobbet heller.
Eftersom jag inte fick något jobb fick jag ta till plan B och börja studera. Jag kom in som reserv på religionsvetenskap på Högskolan Dalarna, och det först ett par dagar efter att kursen hade startat. Jag var inte speciellt sugen på det, men eftersom jag inte hade så många andra alternativ fick jag sätta mig på bussen upp till Falun och gå på en föreläsning. Det var kanske fyra personer totalt i klassen, men jag minns bara två. En social tjej i min ålder som hade någon sorts brun blazer och utsvängda byxor, och en lite äldre kvinna från Balkan. På rasten tog de med mig ut till rökrutan. Den sociala tjejen i blazer var aktiv i studentkåren (tydligen fanns det en sån på högskolan dalarna) och pratade om hur bakis hon var efter festen kvällen innan. Hon hade överlag en stark aura av att komma bakfull till föreläsningar, men att det inte var något som orsakade henne några problem med studierna, för hon hade också en intelligent aura. Kvinnan från Balkan tittade på mig och sa "Du säger inte mycket, du", det är det enda jag minns av henne. Jag hade mycket riktigt stått helt tyst och undrat hur fan jag hamnade här. Kanske inte just pga rökrutan i sig, på estet hade jag väl stått i rökrutan åtskilliga gånger utan att röka, i alla fall när jag till slut började försöka få vänner där. Men att jag stod i just den här rökrutan med de här två tjejerna jag träffat för första gången någonsin fem minuter tidigare. Läraren vi hade såg ut som Bob Saget och var mycket sympatisk och höll en intressant föreläsning. När den var slut fick jag gå till biblioteket för att leta upp kurslitteraturen (som jag hade beställt men inte hunnit få eftersom jag kommit in på kursen dagen innan). Jag började läsa, och en timme senare hade jag tagit mig igenom kanske 10 sidor och insåg att det här inte skulle gå. Jag gick därifrån. På bussen hem var den enda lediga platsen bredvid tjejen jag varit kär i hela gymnasiet. Jag hade hållit mig helt och hållet från att nätstalka henne tills en lördag i början av tredje året då jag till slut vek ned mig och gick in på hennes bilddagbok. Där fick jag se dels att hon hade pojkvän, dels att hon var något slags gycklare. Det var både lätt och svårt att komma över det, jag minns att jag lyssnade om och om igen på Keep Fishing av Weezer den helgen. Dagen efter jag suttit bredvid henne på bussen hem från Falun skrev jag ett mejl till den sympatiske läraren i religionsvetenskap och berättade att jag måste hoppa av kursen. Han skickade ett mycket trevligt och trösterikt svar, mycket mer än vad han hade behövt. Han skrev att det är viktigt att man testar sig fram tills man hittar det som passar en, och att han hoppades att jag en dag skulle hitta något som passade mig. Det vet jag inte om jag någonsin gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar