Love Trinity

J kollade på ett avsnitt av Buffy, ett avsnitt där de är på den där klubben de alltid är på, och musiken som spelas är Silverbullits I Love You, och det är en av få klara minnesbilder jag har från den serien, trots att det inte var jättelängesen jag såg den. Det var i och för sig ganska länge sen, sommaren 2012, en förhållandevis sorglös tid i mitt liv. Våren hade jag jobbat med att måla väggar i olika trappuppgångar och kontorslokaler, sen hade jag fått sluta med det, på grund av brist på fler väggar att måla, sas det, jag var orolig att det egentligen var att jag var för dålig, att jag inte höll måttet som målare, men egentligen brydde jag mig inte så mycket, jag blev otroligt lättad när jag fick sluta. Jag låg i sängen på mornarna och tittade på repriser av Stanley cup-matcher, bilden frös ofta, och sen åkte jag och V till New York en vecka i början av juni. När vi kom hem kände jag mig lättad då också, lättad över att ha klarat av resan, och upprymd av hela grejen, alla nya intryck, det var kanske det som gjorde att sommaren kändes sorglös. Vi åkte till Jägarnäs och badade. Jag minns inte vilka, men jag minns att jag stod med badhandduken om mig efteråt och tänkte på att jag skulle åka hem och kolla på Buffy. Jag, Erik och Vladimir åkte till Lorensberga och spelade basket på skolgården. Vi spelade fotboll på Stensveden, jag minns inte vilka. Jag, Linus, Johannes och Joel tittade på någon match i fotbolls-em hemma hos Johannes. Det var vi som blivit kvar i Ludvika. Fast Joel hade i och för sig varit i Kina ett halvår eller så, det kan ju inte direkt sägas vara "blivit kvar". Men han var väl tillbaka. På midsommar kom Jonas upp från sthlm tillsammans med hans nya vänner från KTH, och det var sagt att vi skulle ha en så att säga en tvekamp nere på Stensveden. Tvekampen bestod av matcher i fotboll och brännboll. Jag tyckte genast mycket illa om Stockholmsgänget. De utklassade oss i både fotbollen och framförallt brännbollen. Det kändes inte som att vi, Jonas två olika kompisgäng, bondade på något sätt. Det var en sak att de utklassade oss, det hade man kunnat ta, men det var något oskönt i sättet de behandlade oss på. De hälsade på oss, presenterade sig, men när vi började spela var det som att de inte riktigt uppfattade vår existens. De skrattade och pratade bara med varandra, lät den egna jargongen frodas inom gruppen, och med Jonas då, samtidigt som de utklassade oss. Det var egentligen bara en av dem som var duktig på sport. De andra kanske var halvbra eller dåliga. Vi i vårt gäng var också halvbra till dåliga, förutom Linus som var duktig. Efter spelen var jag på dåligt humör och ville gå hem, men vi skulle åka hem till Jonas i Sörvik och fortsätta kvällen där. Vi spelade kubb, och där blev vi säkert också utklassade. Jag tror Erik var med, vilket kan sägas vara unikt, han var aldrig med på nåt annars. Några i stockholmsgänget satte sig i soffan och blev kvar där resten av kvällen. En av dem kom då och då ut på verandan eller i trädgården där vi andra befann oss och klagade på att det festades för dåligt, eller rättare sagt att det söps för dåligt. Jag tyckte det var dålig stil av honom att säga det, för han sa det ju om oss, inför oss, men utan att säga det till oss, eller han kanske rent av sa det till oss också. Personer som han inte kände. Jag tog det också personligt eftersom jag var straight edge och drack minst av alla. Han som var duktig på sport var den enda som gjorde ansats att prata med oss andra, men även med honom fanns det något som gjorde att man inte riktigt kunde mötas någonstans. Jag kanske minns det här fel, han kanske egentligen var supertrevlig.

Efter midsommar var det Peace and Love. Jag åkte dit med Jonas och Magnus. Linus var också med någon av dagarna. Kanske också Emil. Och Erik? Fast honom gick jag inte med, vi bara sågs kort under en spelning med Clutch. V var också där, han tältade med sina gbg-kompisar. Jag minns inte en enda spelning jag var på. Soundtrack of Our Lives, de hade väl sin avskedsturné det året. Turbonegro spelade på en av scenerna inne i stadsområdet. Det var två områden man hela tiden gick mellan, det i centrum och det ute vid folkparken, där de största scenerna var. Man gick fram och tillbaka, och på vägen mellan köpte man pommes eller smålandsrullar eller, någon enstaka gång, glass med friterad banan, en enorm efterrätt jag inte hade ätit sen jag var kanske tolv och vi firade min mormors födelsedag på Silver Dollar. Det enda klara minnet jag har är att jag och V en kväll lämnade festivalområdet för att gå och titta på Italien-Tyskland på Engelska puben och att jag drack en iskall red bull.

Jag tog långa promenader på Högberget på kvällarna och lyssnade på Life Without Buildings och olika Kevin Smith-poddar, eller egentligen bara den han hade med Jason Mewes. Jag kollade på Kommissarie Lewis och Inspector Morse och Morden i Midsomer med mina föräldrar. Jag var som väl framgår, oerhört ensam. Jag träffade ingen av mina vänner från estet, de få jag hade fått, det var som att det var ett hastigt öppnat och lika hastigt stängt kapitel i mitt liv. Jag hade sökt musiklärarprogrammet i Göteborg men när jag fick mejl om inträdesprovet och vad som förväntades av en där insåg jag att jag inte skulle klara det, jag kunde knappt läsa noter, jag kunde knappt spela gitarr om jag ska vara ärlig, så jag strök det valet och kom istället in på mitt andraval, svenska. Det fanns inte en cell i min kropp som ville bli lärare, men jag tänkte att det fick lösa sig, jag kunde kanske övertala dem med tiden, cellerna. Jag hoppades få en studentlägenhet med kök i Högsbo, men det fick jag inte, istället fick jag en mindre lägenhet med minimal kokvrå i Guldheden, förvisso ett mer centralt men väldigt tomt område. Jag såg ändå framemot att få komma tillbaka till Gbg, starta om livet där, en ny chans etc etc. 

Kvällen innan jag skulle flytta tog jag en sista promenad på Högberget. Vid Skogsplan träffade jag Vladimir. Vi berättade om våra respektive planer inför hösten och önskade varandra lycka till. Sen dess har jag bara sett honom i olika tv-reklamer och en gång på instagram, när han hade varit förband, eller för-underhållning antar jag snarare, till Markus Krunegård. På vägen hem träffade jag en man som var "lite speciell" och på något sätt var involverad i den lokala fritidsgården. Vi hade spelat där några gånger med vårt band, och jag vet inte om det var därifrån han kände igen mig, eller om det bara var att han var "lite speciell" kunde börja prata med vem som helst när andan föll in, men i vilket fall hälsade han på mig som om jag var en kär gammal vän och inledde en konversation. Jag berättade att jag skulle flytta och börja plugga till lärare och han började prata länge och väl om en bok som han ansåg var ett portalverk inom pedagogiken, men som tydligen inte användes alls på lärarutbildningarna. Vad dåligt, sa jag. Ja, det är riktigt dåligt, sa han och kollade allvarligt på mig. Sen pratade han om farorna med att lyssna på musik i hörlurar. Jag har inte så hög volym, sa jag lite ursäktande. Det är inte volymen som är problemet, sa han, det är att man går runt med dem på sig hela tiden. Ja, jo, sa jag. Sen önskade han mig lycka till och cyklade vidare. Och jag gick hem och nästa dag flyttade jag tillbaka till Göteborg.

And in its eyes you can see

The past is a grotesque animal indeed... jag föll ned i ett rabbit hole när jag gick in på en av mina gamla bloggar och var plötsligt fast i de mycket mörka åren 2010-2011. Vilken fruktansvärd tid. Jag hade tagit studenten och bodde hemma och hade inget jobb. Jag hade dock lyckats ta körkort den sommaren, så två eller tre gånger i veckan var jag tvungen att ta bilen och hjälpa min mormor att handla på Hemköp. Där träffade vi alltid någon gammal lärare, någon gammal lärare till mig alltså, inte någon av mormors gamla lärare, det hade varit sjukt, eller någon bekant till mina föräldrar, som i och för sig ofta också var enav mina gamla lärare, och det var alltid lika jobbigt att möta dem inne på en mataffär en tisdagförmiddag, så det verkligen framgick med all önskvärd tydlighet att jag 1) inte hade lyckats ta mig därifrån och börjat plugga som alla vettiga gjorde efter gymnasiet och 2) att jag inte hade något jobb, som alla vettiga människor som inte lämnat stan för att plugga hade. Jag sökte tre jobb. Eller, ett av jobben sökte jag två gånger, det var på en el-firma där man kunde jobba på någon verkstad där man hade för mig oklara arbetsuppgifter, men jag hade fått veta att de tog emot så att säga okvalificerat folk, däribland någon jag hade gått i samma klass som, någon som mina föräldrar kände, osv osv, så jag fick lov att ringa dit och fråga om jag kunde få jobba där, och chefen, som hade tagit emot mitt samtal, sa att det inte fanns något just nu men att han kunde ta mina uppgifter om det skulle dyka upp något framöver. Det andra jobbet jag sökte var på en butik som sålde kontorsmateriel, jag fick så klart inte det jobbet heller. 

Eftersom jag inte fick något jobb fick jag ta till plan B och börja studera. Jag kom in som reserv på religionsvetenskap på Högskolan Dalarna, och det först ett par dagar efter att kursen hade startat. Jag var inte speciellt sugen på det, men eftersom jag inte hade så många andra alternativ fick jag sätta mig på bussen upp till Falun och gå på en föreläsning. Det var kanske fyra personer totalt i klassen, men jag minns bara två. En social tjej i min ålder som hade någon sorts brun blazer och utsvängda byxor, och en lite äldre kvinna från Balkan. På rasten tog de med mig ut till rökrutan. Den sociala tjejen i blazer var aktiv i studentkåren (tydligen fanns det en sån på högskolan dalarna) och pratade om hur bakis hon var efter festen kvällen innan. Hon hade överlag en stark aura av att komma bakfull till föreläsningar, men att det inte var något som orsakade henne några problem med studierna, för hon hade också en intelligent aura. Kvinnan från Balkan tittade på mig och sa "Du säger inte mycket, du", det är det enda jag minns av henne. Jag hade mycket riktigt stått helt tyst och undrat hur fan jag hamnade här. Kanske inte just pga rökrutan i sig, på estet hade jag väl stått i rökrutan åtskilliga gånger utan att röka, i alla fall när jag till slut började försöka få vänner där. Men att jag stod i just den här rökrutan med de här två tjejerna jag träffat för första gången någonsin fem minuter tidigare. Läraren vi hade såg ut som Bob Saget och var mycket sympatisk och höll en intressant föreläsning. När den var slut fick jag gå till biblioteket för att leta upp kurslitteraturen (som jag hade beställt men inte hunnit få eftersom jag kommit in på kursen dagen innan). Jag började läsa, och en timme senare hade jag tagit mig igenom kanske 10 sidor och insåg att det här inte skulle gå. Jag gick därifrån. På bussen hem var den enda lediga platsen bredvid tjejen jag varit kär i hela gymnasiet. Jag hade hållit mig helt och hållet från att nätstalka henne tills en lördag i början av tredje året då jag till slut vek ned mig och gick in på hennes bilddagbok. Där fick jag se dels att hon hade pojkvän, dels att hon var något slags gycklare. Det var både lätt och svårt att komma över det, jag minns att jag lyssnade om och om igen på Keep Fishing av Weezer den helgen. Dagen efter jag suttit bredvid henne på bussen hem från Falun skrev jag ett mejl till den sympatiske läraren i religionsvetenskap och berättade att jag måste hoppa av kursen. Han skickade ett mycket trevligt och trösterikt svar, mycket mer än vad han hade behövt. Han skrev att det är viktigt att man testar sig fram tills man hittar det som passar en, och att han hoppades att jag en dag skulle hitta något som passade mig. Det vet jag inte om jag någonsin gjorde.