Har ni också tänkt mycket på albumet "Neighborhoods" av blink-182 den senaste tiden? Jaså, inte? Det har jag. Och varför har jag gjort det? Jag tycker det är en underskattad skiva, men kanske med rätta, om man nu kan tycka att något är underskattat "med rätta". Om man nu ens kan säga att den är underskattad; söker man på typ Reddit kommer det väl nya trådar varje dag där folk tycker att den är underskattad.
Men det är något med denna skiva från 2011 jag inte kan sluta tänka på, både själva musiken och eran den utgjorde i bandets karriär (jag tänkte skriva "eran" inom citationstecken men insåg att jag redan använt mig av det två gånger tidigare i den här hittills mycket korta text och bestämde mig försöka att inte låta så osäker hela tiden, men nu skrev jag istället hela den här parentesen och gjorde det bara värre), och det blir särskilt tydligt när det ställs i kontrast med deras nuvarande era, den som inleddes någon gång vid den här tiden förra året när de tillkännagav att Tom DeLonge var tillbaka i bandet, och att den klassiska line upen därmed återförenades (alltid dessa "klassiska line ups"), och som kulminerade idag när denna klassiska line ups nya skiva One More Time släpps.
Neighborhoods var ju också resultatet av en återförening, en comeback efter ett vagt uppehåll. Jag har redan glömt alla turer trots alla timmar jag ägnat åt att läsa om blink-lore på wikipedia, så jag minns inte om de någonsin officiellt la ner efter det självbetitlade albumet från 2003 (vars stora hit, I Miss You, jag såg musikvideon till på MTV i mellanstadiet och tänkte tanken: jaha, nu har de blivit seriösa), men om inte så tog de i alla fall en, som man säger, indefinite hiatus. Det rådde, som man säger, interna stridigheter, och man gick skilda vägar. Mark och Travis bildade +44 (vars hit, When Your Heart Stops Beating, jag såg musikvideon till på MTV i högstadiet och tänkte: där ser man, de är fortfarande seriösa) och Tom startade Angels and Airwaves, ett projekt jag vet ganska mycket om, men absolut ingenting om hur deras musik låter (eller jo, men den kunskapen har jag mest läst mig till). Sedan gick åren och någon gång, 2008?, var Travis med om en hemsk, tragisk flygolycka, en olycka som jag också tänker på mycket, och efter det tog de upp kontakten med varandra igen och återförenade bandet. Jaja, nu ska det här inte bli en wikipedia-artikel, men det jag tänkte komma till var att själva återföreningen, när man läser om och tänker på den såhär 14 år senare, känns så himla lackluster. De annonserade den när de delade ut något pris tillsammans på Grammy awards, vilket väl går an, det var ett annat klimat, man jobbade inte med "teasers" och sånt på sociala medier då. Sen skrevs ett pressmeddelande:
Hi. We're Blink-182. This past week there've been a lot of questions about the current status of the band, and we wanted you to hear it straight from us. To put it simply, We're back. We mean, really back. Picking up where we left off and then some. In the studio writing and recording a new album. Preparing to tour the world yet again. Friendships reformed. 17 years deep in our legacy. Summer 2009. Thanks and get ready.
Jag blir inte klok på det meddelandet. Ni är er genres största band som ska göra comeback, och hur väljer ni att tillkänna det? Ni skriver: "To put it simply, we're back" ??? "Picking up where we left off and then some"???? And then some?!!!! Hur kunde inte deras PR-team fatta att de måste göra en större grej av det här? Inte avslöja det i bisatser, som om man pratade med en bekant i kön på mataffären?
Jag vet inte, jag var egentligen aldrig ett fan av Blink när jag var liten, trots att jag väl var i den perfekta åldern för att tillhöra målgruppen. Men jag tyckte de var för snuskiga och äckliga. De sjöng om snuskiga och äckliga saker, de sprang nakna i sina musikvideor. Jag var för pryd för sånt. Jag minns att All the Small Things-videon gick hela tiden på mtv och på Voxpop, och jag tyckte det var lite snuskigt när de rullade runt och hånglade på stranden och när byxorna åkte ned så de visade röven. Mitt band var istället Green Day. De sjöng också om snuskiga saker, ibland, men de var mer subtila, det vill säga när de sjöng om snuskiga saker använde de ord som jag inte förstod, så det gjorde mig ingenting, och deras videos hade inte samma American Pie-estetik som blink 182:s videos, de var mer knasiga och gjorde lite lustiga miner, men oftast stod de bara bredbent och spelade gitarr och såg lite coolt uttråkade ut i miljöer som var typ mentalsjukhus eller så.
Det lama kungörandet om en comeback kom också att spegla av sig i det utlovade albumet som de skulle spela in. De spelade in sina delar separat i olika studios, i olika städer, på olika planeter. De kommunicerade bara genom sina advokater. Inspelningarna drog ut på tiden och till slut fick de ställa in en sommarturné för att göra klart skivan. Allt verkade liksom gå så trögt och vara så glädjelöst. Men det är också en anledning till varför jag gillar Neighborhoods så mycket. För jag tycker alltså det är en bra skiva, kanske rentav min favoritskiva av dem. Den tröga inspelningen och kyliga stämningen mellan medlemmarna brukar anges som skäl till att skivan skulle vara misslyckad, men jag tycker snarare att det bidrar till något fint, bidrar till albumets melankoliska, deppiga karaktär. Det är en seriös skiva, utan minsta antydan till något skämtsamt. Men den är liksom inte seriös och deppig på ett mörkt sätt, på ett emo-vis, vilket kanske den självbetitlade föregångaren var eller hade ambitionerna att vara. Neighborhoods är snarare miserabel. Den är en grå, mulen söndagseftermiddag i november när man inte har något att göra, inget man vill göra, och man tittar ut genom persienner och allt man ser är en stor, tom parkering och några kala träd, lika kala som Tom DeLonges gitarrer, som låter som att de körs genom en sån digital multieffektpedal från märket Boss. Men jag tycker alltså det är bra, det är fint och bra, men framför allt är det ju låtarna som är bra. Ghost on the Dancefloor, Kaleidoscope, Wishing Well, Natives, Snake Charmer, så många fina poplåtar. Och det var väl egentligen allt jag ville säga med det här, vi kan lägga på nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar