Twenties

Läste några gamla blogginlägg från 2008 och de var inte fullt så dåliga som jag befarade. Dåliga såklart, men inte fullt så dåliga. Jag önskar jag hade lust att blogga mer, att jag kunde komma in i ett flow och få lite självförtroende.

I ett utkast från några månader sedan hade jag påbörjat en "Where are they now?"-inlägg om alla gamla skojare som figurerade i den här bloggen under dess glansdagar. (Lustigt sammanträffande var att Glory Days började spela samtidigt som jag skrev den meningen - de senaste veckorna har jag inte kunnat lyssna på något annat än Bruce). Det rann ut i sanden, antagligen för att det inte fanns så många gamla skojare att skriva om, eller framför allt finns inga läsare som skulle minnas dem tillräckligt bra för att undra vad som hänt med dem. Slarts bor i Stockholm och doktorerar och har en hund. Jonas bor i Stockholm och jobbar på arkitektbyrå och har barn. Erik bor i Linköping och jobbar inom vården. Min pappa har fyllt 70 och har fixat IPTV åt mig. Jon, killen från gymnasiesär som brukade ta sällskap med mig till skolan och bara pratade om tjejer, det enda han pratade om var tjejer, honom såg jag senast på gammelgården sommaren 2016 när jag var där och spelade Pokemon Go. Helt plötsligt stod han där, 10-15 meter ifrån mig på en äng och sa något som jag inte minns, och sedan var han borta lika plötsligt som han dykt upp. Detta är helt sant.

Jag flyttade till gbg och pluggade en termin på medie-och kommunikationsvetarprogrammet. Hur det kom sig minns jag inte, men det gick inte så bra, jag fick ig på alla tentor och alla grupparbeten gick också åt helvete. Jag bodde i en studentkorridor med fyra rum, men det var bara jag och en kille från turkiet som bodde där. Jag såg mest bara till honom när han var i köket och gjorde pommes i ugn som luktade jättemycket ost, kanske hade han något ostpulver på dem. Några gånger hade han sällskap av en kvinna från kanske Skottland eller Irland, som var mycket äldre än han, och de satt och drack vin i köket. En gång råkade jag låsa ute honom en hel natt från korridoren, eller det var väl snarare han själv som lyckades med det konststycket eftersom han glömt sina nycklar på sitt rum, men jag släppte inte in honom eftersom jag låg i sängen, livrädd för vem det var som höll på att ringa på dörren mitt i natten.

Jag hoppade av mkv och flyttade hem igen, det var ett otroligt nederlag. Jag ville stanna kvar i gbg, jag ville inte ge upp hoppet om att kunna få ett nytt liv där, så jag tänkte först börja plugga historia istället, men mamma övertalade mig att flytta hem istället, hon tyckte väl inte jag skulle slösa CSN på någon onödig strökurs. Istället gick jag runt hemma, arbetslös och deprimerad en hel höst. Efter det jobbade jag som målare i några månader, det var jobbigt både fysiskt och psykiskt, men det var väl en nyttig erfarenhet antar jag. Efter sommaren flyttade jag tillbaka till Göteborg och lyckades hålla mig kvar. Ett tag började jag ta antidepp och mådde ganska bra, sedan slutade jag självmant och började nog gradvis må sämre och sämre, och jag började känna ett förakt för den jag hade varit när jag tog medicinen, jag tyckte inte det hade varit jag, det hade varit en falsk, tillgjord person som låtsades ha ett bra liv, och jag ville aldrig mer bli den personen igen, så sedan dess har jag inte velat gå på något antidepp fast jag nog skulle behöva det.

Jag pluggade i flera år, pluggade och pluggade, på ännu en utbildning jag inte ville gå, men här lyckades jag i alla fall ta mig igenom kurserna, till skillnad från mkv, vilket jag väl tog som ett tecken på att jag var på rätt på rätt plats trots allt, eller åtminstone inte helt fel plats. Men jag gillade den verkligen inte, jag ville inte vara där. Våren 2016 var jag så trött på skolan att jag nästan bokade en resa till Portland för att gå på Titus Andronicus och La Sera. Det skulle kostat mig allt jag ägde och jag hade bara haft råd att vara där en eller kanske två kvällar, och det hade ju varit sinnessjukt för en så lång resa. Men jag tyckte på något sätt att mitt deprimerade tillstånd tillät mig att ta ett så vanvettigt beslut, det enda i världen jag ville göra var att se Titus. Det blev inget av den resan, istället sökte jag till en skrivarutbildning och när jag la mina ansökningsprover på posten (av någon anledning skulle man posta dem) minns jag att jag tänkte att om jag kommer in där ska jag hoppa av lärarutbildningen på studs, ingen tvekan om saken. Sen åkte jag och J till London i juni och såg Titus Andronicus där, det är fortfarande den bästa konserten jag varit på. I juli fick jag ett brev att jag kommit in på den där skrivarutbildningen och efter det gick jag i dagar eller kanske veckor med grav beslutsångest. Det kändes inte längre lika givet att hoppa av universitetet, jag skulle ju kunna uppta den utbildningen senare men då skulle jag inte längre ha kvar min studentlägenhet och kanske inte ens ha något csn kvar att ta. Och jag visste nog med mig att om jag inte gick klart utbildningen nu skulle jag nog aldrig orka göra det. Jag gick på introduktionsdagen på skrivarkursen, fick ett halvbra intryck och sedan gick jag inte tillbaka dit något mer, istället återvände jag till GU och gjorde det sista och absolut värsta året där, och det var väl kanske ändå bäst så, men jag hade definitivt kunnat göra roligare saker under mina 20's om jag bara varit lite, lite mer driftig och lite mer social. Vilket jag väl säkert hade varit om jag fortsatt gå på den där antideppen.