Love grät också i skolan, vid fler tillfällen än jag, men i hans gråt fanns det alltid en vrede. Jag minns inte hur det började, och inte heller hur det slutade, men en rast stod vi alla plötsligt samlade inne i skogsdungen på skolgården. Det vi tittade på var Love, som med en psykotisk blick gick i cirklar runt Patrik och slog omkring sig med en lång gren och skrek ett skällsord efter honom. Vad Patrik hade gjort honom förstod jag inte, han var en snäll och timid kille, ibland kunde han kanske vara lite retsam, men i alla fall, Love var helt manisk av hat och tårarna rann ner för hans kinder medan han skrek efter Patrik, som själv inte sa mycket alls utan bara såg rädd ut och försökte undvika slagen från grenen. Han grät dock inte. Det var en drabbande upplevelse för mig. Jag hade sett L både gråta och vara arg på andra förut men inte på den här nivån. Kanske drabbade det mig särskilt eftersom han var min bästa vän. På vägen hem från skolan den dagen gick jag med Charlie och vi skämtade om händelsen, så som man gjorde om situationer man själv inte varit inblandad i utan bara observerat, det var alltid så skönt att bara ha observerat och sedan kunna skämta om händelserna som ett sätt att processa dem. Charlie menade dock att det i själva verket var han som, om än indirekt, satt konflikten mellan P och L i rullning, men jag minns inte hur han menade att det hade gått till.
Nästa dag kom L inte till skolan. Efter skolan följde jag med Patrik hem och när vi satte oss vid hans dator fick han direkt ett glatt meddelande på msn från Love. Jag blev förvånad och frågade P hur det kom sig att L som så sent som igår hade betett sig som om han ville mörda P nu skrev till honom på msn och frågade hur läget var, som om inget dramatiskt alls hade hänt mellan dem. P förklarade att de hade rett ut konlikten och nu var kompisar igen.
